Nytillträdda prästen är förväntansfull inför uppdraget

Efter sju års studier kan nu äntligen Katarina Grahn titulera sig själv som präst. Genast begav sig flyttlasset till Västervik - Katarinas första tjänstgöringsort och nya hem. För DVV berättar hon om sina känslor inför det nya jobbet och hur resan till att bli präst började.

–  Intresset att bli präst började väl egentligen efter högstadiet. Efter att jag konfirmerat mig började jag som som ungdomsledare i kyrkan, i Kärna Församling utanför Linköping där jag är uppvuxen, berättar Katarina och fortsätter:

–  Jag växte in i kyrkan och efter ett par år kände jag att det jag har fått vill jag ge vidare till andra. Under åren växte det fram ett kall att bli präst. Jag tycket om att leda andakter, jag kände att jag var bra på det och att andra tyckte om när jag ledde andakter.

Sju års studier

Katarina berättar att hon gradvis fick mer ansvar genom att själv leda andakter och lektionspass för att sedan övergå till att bli vuxenledare. Men att bli präst tar lång tid. Först studerade Katarina fyra år på universitet innan hon började på Svenska Kyrkans egna skola i Uppsala, vilket därefter följdes av både praktik och studier på folkhögskola. Efter att Katarina för några veckor sedan vigdes till präst efter sju års studier var lyckan total.

– När jag blev klar var det både en lättnad, en overklighetskänsla och total lycka på samma gång. Har det här verkligen hänt? Är jag präst nu? Samtidigt var det väldigt skönt, berättar Katarina.

Önskade att få jobba i Västervik

Nu är det två veckor sedan Katarina flyttade till Västervik – staden hon själv ville bli placerad i. Hon berättar för DVV att hon trivs bra i staden och att hon ser fram mot sitt nya uppdrag.

– Jag ser mest fram mot att få lära känna församlingen, lära känna de som är i församlingen. Att få följa en bit på deras livsresa, berättar Katarina och fortsätter:

– Det är lite nervöst men nervositeten tar inte övertaget, även om den finns där. Jag känner mig trygg här. Jag har aldrig tyckt om att prata i skolan men jag har alltid känt mig trygg att prata i kyrkan. Det känns som en miljö där det är okej att göra fel. Man behöver inte vara perfekt utan det man har att bidra med duger.

På frågan om vad hon tror blir den största utmaningen i arbetet som präst svarar Katarina betonar Katarina vikten av att se alla i församlingen.

– Som präst är man med under människors hela livscykler, från födsel till död och allt där emellan. Man möter människor i alla åldrar som alla bär på unika utmaningar. Man måste se alla och erbjuda det stöd som just den här personen behöver just då.