Jubilerande Lotta minns sina 130 år – "Frisör var det sista jag ville bli"

Du som känner Lotta Briheim, bosatt i Blackstad och företagare i Vimmerby, skulle nog inte kalla henne för blyg. Tvärtom så är det nog det absolut sista ordet du skulle komma att tänka på.

Men tillsammans med kärleken till hemmet och familjen, var det just blygheten som höll på att stoppa henne från att bli frisör.

Envis lärare övertygade henne

Till slut var det dock en envis lärare som lyckades övertyga henne om att frisörlinjen i Kalmar var det rätta för henne.

– Jag gick en ettårig hemteknisk utbildning, som han tyckte att jag hade för bra betyg för att gå. Frisör var dock det absolut sista jag ville bli. Jag var blyg, ville inte prata med folk och hade dåligt självförtroende, berättar Lotta.

– Men eftersom frisörlinjen i princip var omöjlig att komma in på, och jag var 210 procent säker på att inte göra det, så gav jag med mig och sökte i alla fall. Men för säkerhets skull drog jag ut på det och lämnade in ansökan en vecka för sent, skrattar Lotta.

Åkte hem och tjöt

Totalt var det åtta elever som antogs. Och givetvis blev Lotta en av dem.

Hon glömmer aldrig den där dagen, en vecka innan den ettåriga hemtekniska utbildningen var slut, då läraren som pushade henne att söka frisörlinjen kom in i klassrummet mitt under en lektion och lyckligt levererande beskedet att Lotta kommit in i Kalmar.

– Jag bara tittade på honom, tog min väska och gick. Sedan åkte jag hem till Södra Vi och tjöt. Dels hade jag just träffat en kille, dels var jag en extremt hemmakär tjej som inte ville lämna mamma och pappa och flytta till Kalmar, berättar Lotta.

Två och ett halvt år av vantrivsel

17 år gammal flyttade så Lotta till Kalmar.

– Det var närmare två och ett halvt år av vantrivsel.

Den 1 juni 1981 var hon färdigutbildad och tog sitt gesällbrev, 40 år sedan i år. Men det är långt ifrån det enda jubileet för Lotta 2021. I år är det också 30 år sedan hon startade sin egen salong, plus att hon själv fyller 60 år om en dryg månad.

– Ja, så i år blir det 130-årsfirande. Jag fattar det inte, så nu jobbar jag mest med hur man ska bete sig som 60-åring. Det är ju nu jag ska börja ha storblommig klänning och inte längre tajta jeans, skrattar Lotta.

Vänner för livet

Praktikplats och anställning hos Gun Svensson på City-Salongen följdes av anställning på Sven Gustafssons Salonger innan hon tog över Frisörgänget, som hon så starkt har förknippats med i 30 händelserika år.

– 1994 brann salongen i den dåvarande lokalen, och för 20 år sedan flyttade vi till den nuvarande. Det har varit mycket upp och ned, men det här jobbet har gett mig så mycket – inte minst vänner för livet.

– Det är det mest sociala jobb man kan ha, och jag förstår inte varför de som lägger utbildningarna inte plockar in fem poäng psykologi i den. Vi har visserligen inga regler om tystnadsplikt i den här branschen, men alla vet att det som sägs inom de här fyra väggarna stannar här, och det är både jag och kunden trygg med.

Vad tänker du när du ser tillbaka på de här åren?

– Visst har det varit tufft emellanåt, inte minst nu under coronapandemin, men vi håller oss över vattenytan.

Lotta och Lotta

Lotta har fem år kvar till pension, om inte regeringen beslutar sig för att ändra på pensionsålder. Och så länge ska hon hålla på.

– Det är det här jag kan. Dessutom har jag ansvar för Lotta (Davidsson, anställd hos Lotta Briheim). Jag skulle inte kunna tänka mig ett frisörliv utan henne, och skulle inte heller orka stå här utan henne. Jag brukar säga att jag har varit gift med henne sedan 1988 – det är en jätterelation vi har.

Lotta Briheim berättar om allt de har delat och stöttat varandra i – allt från skilsmässor och andra tråkigheter till barn och andra fantastiska tillfällen.

– Vi har delat allt med varandra – både glädje och sorg. Lotta och jag läser varandra utan och innan. Vi kanske kan ha en mask för kunderna, men inte för varandra.

Är det något du har ångrat under åren?

– Det skulle i så fall vara att jag inte har dokumenterat mötena med alla människor – alla historier, livsöden och dråpliga klavertramp som jag har stått för. Man skulle ha satt sig ner varje kväll och skrivit ned allt som har hänt.

Och om fem år, vad händer då?

 – Då ska jag verkligen gå i pension. Jag är en av dem som tycker att man måste släppa fram de yngre i yrkeslivet.

– Själv har jag ingen bucket list med saker jag måste göra, det skulle jag bli tokig av. Men en dröm jag har är att någon gång i mitt liv bo där jag kan ha ett eget rum – en egen ateljé där jag kan utveckla mitt målande och få bladda hejdlöst med min färg.