RECENSION: I protokollet kan ingenting ändras

Att en känd person efter ett liv i rampljuset väljer att låta en etablerad författare skriva sin självbiografi, är ingalunda något ovanligt. Men att författa någons biografi när personen i fråga varit död i trettiosju år, är inte lika ofta förekommande. Hur mycket kunskap och research som än inhämtats, så navigerar författaren onekligen på delar av autofiktionens spelplan.

Med dessa förutsättningar gör Greider en helgjuten insats. Detta främst beroende på de scener och stämningar som han med texten lyckas infånga.

*

Det är i år sextio år sedan Cornelis slog igenom med Ballader och oförskämdheter. När han första gången anländer till den klassiska Metronomstudion, är det för att presentera ett antal sånger som hans vän Fred Åkerström ämnar spela in på sin kommande skiva. Sittandes på en knarrande stol framför Cornelis sina sånger vilka han ackompanjerar med gitarr.

Just denna scen på den knarrande stolen blir ett av fundamenten i berättelsen, från vilket författaren utgår och återvänder till. Och visst är denna händelse förmodligen avgörande för att vi fick bekanta oss med Cornelis Vreeswijk på det sätt som sedan följde. Vad var det förutom detta som skapade vårt svenska nationalmonument? Hur påverkades den holländske ynglingen, av att han i början av femtiotalet tillsammans med övriga i familjen bilade genom ett sönderbombat Europa mot Sverige?

Familjen hamnar efter tag i ett torp på Ekerö, där utrymme och bekvämligheter är begränsade. Ett nytt land och ett språk han från början inte kunde ett ord av. Ett språk han snabbt erövrar genom att skriva och lära sig stycken utantill. Det är en yngling som på femtiotalet på mer än ett sätt finner en hemvist hos outsidern, alltmedan handlingen ackompanjeras av blues.

Den svenska visan genomgår en renässans och ett generationsskifte, och det blir i svallvågorna av detta han finner sin plats. Med en bluesrytm som fundament blir holländaren svensk trubadur. Efter genombrottet rullar allt snabbare. Nya turnéer, nya inspelningar, krogshower, och delvis allmän egendom i massmedia. I stora drag ett liv för en rock- och popstjärna.

 *

Sextiotalet tar avstamp och revolterar i mångt och mycket mot det bigotta femtiotalet. Parallellt är fortsatta rekordår, och sammanhållningen och rättning till ledet är inristat i den folkhemska altartavlan. Pengar strömmar in och med dessa en frihet, som dock är tingad mot fortsatta succéer och väntade prestationer.

På turné är det alkohol i princip dagligen, och för att hantera det och kunna vara pigg och närvarande på scenen, börjar ett intag av amfetaminpreparat. Detta har i likhet med hans litteräre förebild Nils Johan Einar Ferlin under många år i viss mån gått under radarn.

Att via Greider under de intensiva årtiondena bli nedsänkt i Cornelis psyke gör att vi får stifta bekantskap med flertalet svenska och internationella storheter, deras dragningskraft, samt de kraftfält som omslutit dem. Förutom att hantera logistiken, hälsan och de sceniska framträdandena, så saknas kunskap och intresse att ro den ekonomiska biten iland.

*

Cornelis är mycket generös, men det är ofta oskattade medel som är i omlopp. När det i början på åttitalet går så långt att kronofogden tar alla hans stimpengar samt gage från olika arrangörer både i och utanför Sverige. Då hungerstrejkar Cornelis. Olof Palme ingriper som privatperson och kontaktar skattemyndigheterna.

Mot ett löfte på 10.000 kr i månaden stoppar Kronofogden alla införslar samt hjälper Cornelis med en besvärsinlaga då han blivit skönstaxerad. Kronofogden menar att bilden av att han inte vill göra rätt för sig är felaktig. Det fungerar ett tag, sedan går Cornelis i landsflykt i Danmark där en del av skulden sedermera skrivs av. Några år senare är både Cornelis och Palme borta.

Borta med dem är även i stora delar det samhälle som skapade betingelserna för sådana som Cornelis att verka och synas. Även om hans popularitet dalade påtagligt i början och mitten av åttiotalet så blev han innan sin död 1987 smått i ropet igen. En ny generation kunde ta hans sånger till sig. Man kan definitivt ha åsikter om hans mörka sidor så som svartsjuka, våldsamhet och missbruk. Däremot gör många och framför allt yngre personer misstaget att bedöma Cornelis efter dagens ängsliga måttstockar.  Man måste se hela bilden av medborgaren Cornelis, och det viktigaste i vilken kontext och vilka tidperioder han var verksam i.

* 

I återberättandet av verkligheten rör sig givetvis Greider även i dess angränsade räjonger. Vilket skapar en rytm och ett naturligt bildspel. Endast i enstaka fall känns det för polerat och tillrättalagt. Dock går det inte att hävda att Evert Taube i likhet med Cornelis ligger begravd på Katarina Kyrkogård. Såvida han inte är uppgrävd ligger han fortfarande på Maria Magdalena. I Protokollet kan ingenting ändras.

”I Ekerö slutade jag som en vägstump, och det är inget annat än blues”

Peter Ståhl