En stilla önskan vore givetvis att kulturfejder som utkämpas uteslutande skulle behandla verkens eller personens kulturella eller politiska insatser. Dess betydelse inom samtiden och vad som till eftervärlden lämnas bör. Vad som dock komplicerar saken, är inte att skriftställaren i fråga valt att gräva ur den egna myllan. Det gör alla som skriver mer eller anständigare maskerat. Men att likets personliga vandel skall begagnas som en måttstock känns mer än en smula unket.
När Strindberg plockade sönder Heidenstams diktning i småbitar, hånade och gjorde narr av honom. Så bidrog han enligt akademiska mått mätt till att Heidenstam under överskådlig framtid blev relativt oläst. Hur förbannelsen över Levertin spelade in kan vi bara spekulera i.
*
På ett skickligt sätt synliggör Diding de mest påtagliga självmålen hos den brevsamlade trojkan. Jan Myrdal fick aldrig något hus med strandtomt av föräldrarna, barndomstriologin var ingalunda hans skönlitterära genombrott, föräldrarna som överraskades och nästan hospitaliserades av bokens uppläsning etc, etc.
Sedan får man reservera plats för den besvikelse Janken känner efter att han blivit övergiven av sin far, och bortsett från den intellektuella piedestalen sedan oftast frånvarande. Upproret och fadersmordet kommer dock i senaste laget. Lindquist upprördhet över en och annans maoists disparata förehavanden går ibland att acceptera.
Här bidrar dock hans intellektuella begränsning att skotten vida missar det tilltänkta målet. De två starkaste ingredienserna när det gäller att omvärdera litterära texter är utan tvekan tid och förträngning. Efter att gått tillbaka till diskussionen från början av nittiotalet och de publicerade verken samt den debatt som uppstod i och med dessa, så har man svårt att avgöra vilken ingrediens som här är den mest framträdande. Eller så handlar det om en kombination.
Detta ger sig givetvis inte själv. Projektet måste nog även bygga på ett visst mått av selektivt förfarande, och en rejäl dos demagogi. Orden om den dysfunktionella familjen må ha mognat, men intar inte över en natt skepnaden av soldiset från barndomens skolavslutningar eller de bästa vinklarna från filmatiseringen av det Ekdahlska julbordet i Fanny och Alexander.
*
Även tidens möjlighet till luckor och förträngningen har sina uppenbara begränsningar. Diskussionen om de hemliga breven som aldrig varit hemliga måste således blåsas upp, och att liket då det begav sig hade den lagliga rätten till dem, verkade ingen ta någon större notis vid.
August Strindberg må beskådats av en ansenlig del av Stockholms befolkning när han ledsagades till graven. Men det skulle dröja till 30-40-talen innan akademierna och etablissemanget såg honom som världsförfattare i Sverige. Här är det mer likt en inventerad Lit de parad, när liket skall genomgå ytterligare avdekorering, och framtida läsare i bästa fall redan på nyfikenhets tröskel motas.
*
Men Diding spaltar upp, sjösätter sin advokatyr i rimliga doser vilket ger trovärdigheten understöd. Uppsåtet är inte att få liket att framstå helt oförvitlig eller sin samtids bäste pappa, eller jourhavande kompis. De olika inläggen som framkommit i debatten redovisas noggrant i boken oavsett vilken ståndpunkt debattören ifråga verkar från.
Mottagarna av hans pris borgar givetvis för likets och prisets fortsatta legitimitet, särskilt när det handlar om internationella storheter som Roy Andersson och Karl Ove Knausgård. Det kommer fortfarande även i framtiden vara rätt att göra uppror. Den tänkande och revolterande ungdomen kommer förhoppningsvis ånyo att läsa Mästaren, och då kommer det hela att vara mycket enkelt.
Peter Ståhl