– En gång i månaden sitter vi, tillsammans med Margareta Eriksdotter som är anhörigkonsulent, på olika platser, till exempel på Ica maxi eller på torget i Gamleby.
– Det är inte alltid någon kommer fram och pratar, men vi märker att högen med visitkort minskat. Huvudsaken är att vi syns, och att folk ska veta var man kan söka hjälp, berättar Ulrika Karlsson.
Ulrika jobbar som alkohol- och drogterapeut och anhörigbehandlare på Vuxenenheten i Västervik.
När vi träffar Ulrika, tillsammans med anhörigbehandlarna Ellinor Jonsson och Malin Valfridsson, står det klart att de skulle kunna prata timmar om beroende och anhörigvård. De talar varmt och sakligt om sina jobb. De inger hopp.
– Alla kan bli beroende, oavsett om det handlar om substanser eller spel om pengar. Många är högfungerande och sköter ett jobb. Vi träffar personer i alla åldrar, säger Ellinor Jonsson.
Men idag pratar vi om anhöriga.
Partners, barn, föräldrar, syskon, grannar, kompisar eller kollegor. Formen för relationen spelar inte så stor roll – man räknas som anhörig oavsett.
Statistiskt sett: Tusentals anhöriga i Västervik
Varje beroendesjuk har mellan fem och sex anhöriga, statistiskt sett.
Tre procent av befolkningen beräknas ha någon slags problematik med spel – vare det spelberoende eller överdrivet spelande. I Västervik skulle det innebära att runt 190 personer har en spelproblematik. Multiplicera det med fem-sex anhöriga och vi får fram att runt tusen personer är anhöriga till någon som spelar för mycket.
– Då kan vi säkert tredubbla den siffran om vi också räknar in alkohol- och drogberoende, säger Ulrika.
Potentiellt är det alltså flera tusen personer i Västervik som är anhörig till någon med någon slags beroendeproblematik.
– Anhöriga drabbas på olika sätt. De kan behöva sjukskriva sig på grund av stress eller sömnsvårigheter, säger Ulrika.
– Det händer att anhöriga kommer hit efter att först ha sökt sig till primärvården för fysiska besvär, som magont, säger Ellinor.
Ellinor, Malin och Ulrika träffar inte tusentals anhöriga. Det är bara en bråkdel som söker hjälp, även om antalet ökar
– Vi har ett löpande intag av anhöriga som söker sig hit men det ökar särskilt i samband med julledigheter eller slutet på semestern, förklarar Ulrika.
– Jag tror att många inte ens vet att vi finns. Och vi har hört att man frågat sin vårdcentral om hjälp som anhörig – men att vårdcentralen inte vetat att vi finns, säger Ellinor.
– Och som anhöriga börjar man ofta isolera sig – man skäms. Man berättar inte för vänner, man berättar inte för sitt jobb. Det finns ett stigma.
Hur minskar man då stigmat? Genom att prata om det. En som bidragit till samtalet om beroende och medboende är Sanna Lundell. 24 april kommer hon till Västervik för att just prata om livet som anhörig.
Hennes föreläsning heter ”Så överlever du” och anordnas både på förmiddagen och kvällen.
Sanna Lundell är dotter till Ulf Lundell och sambo till Mikael Persbrandt, men främst en prisad journalist och programledare. Hon har varit öppen med sin situation som medboende, och 2023 sändes hennes program ”Beroende med Sanna Lundell” på P1.
Finns det några tydliga tecken man kan lägga märke till, när man kan behöva söka hjälp som anhörig?
– När man börjar känna och tänka på att ens närståendes beteende påverkar ens liv negativt i någon form, säger Ellinor.
– När den närståendes beroende börjar styra den anhöriges vardag och man börjar planera sitt liv efter det, sammanfattar Ulrika.
– Spelberoende är svårare att upptäcka eftersom det varken luktar eller syns. Barn till föräldrar med spelberoende, eller andra beroenden, märker ofta att den vuxna är frånvarande. Den vuxna kanske är lättirriterad, eller så påverkas barnen ekonomiskt. Barn tar ofta på sig skulden, säger Ellinor.
Lägg ansvaret där det hör hemma
En mening är särskilt viktig när det gäller att hjälpa anhöriga:
Lägg ansvaret där det hör hemma.
– Anhöriga undrar ofta ”vad kan jag göra för att hjälpa till”… Men resan till tillfrisknandet är bara något den beroende kan göra själv och för den anhöriges del så är det viktigt att fokusera på sitt egna mående så att man orkar med sin vardag. Du kan bara hjälpa dig själv, förklarar Ulrika.
Den krassa sanningen är, förklarar de, att ”hjälpen” från anhöriga ofta leder till att den beroende kan fortsätta med sitt beroende och den anhörige blir möjliggörande och/eller medberoende. Det kan handla om att lösa ekonomiska lån åt sitt barn, skjutsa syskonbarnen när syskonet blivit bakfull, ta över kollegans arbetsuppgifter…
– Det är först när det blir konsekvenser för den som är beroende som den behöver ändra sitt beteende, förklarar Ellinor.
De hjälper anhöriga att gränser för att värna sitt egna mående. I bästa fall kan det motivera och inspirera den beroendesjuka att försöka sluta. Men det är samtidigt viktigt att som anhörig inte klandra sig själv för att man möjliggjort beroendet med sin välvilliga hjälp.
– Det viktiga är att anhöriga vet att vi finns – då kan man göra ett aktivt val, om man vill söka hjälp eller inte. Vet man inte att vi finns så har man ju inget val, säger Ulrika.
Men varför går det inte att säga till en person med beroendeproblematik att ”bara sluta”?
Kort sagt: för att det är en sjukdom.
– Hjärnan förändras rent fysiskt. Man brukar säga att hjärnan ”kidnappas”, säger Ulrika.
– Det har att göra med vårt belöningscentrum, att de kortsiktiga belöningarna framstår som viktigare än att stå ut med abstinensen, säger Ellinor.
– Det handlar om att man flyr från sina känslor, och behöver lära sig att hantera känslor utan att fly, tillägger Ulrika.
Har det blivit lättare eller svårare att prata om beroende?
– Det har blivit lättare, konstaterar de. Samtidigt tillägger de att det finns mer att göra.
– Det är så viktigt att man pratar om det, vi behöver synas för att minska stigmat och skammen, säger Ulrika.
Knacka på och be om hjälp
Dörren till Vuxenenheten är upplåst. På dörren in till själva verksamheten hänger en lapp, med två alternativ. Har du bokat tid – sätt dig ner. Har du inte bokat tid – ring på klockan.
Man behöver inte boka tid? Man kan bara knacka på och be om hjälp?
– Absolut! Säger Ulrika.
Den vanligaste kontaktvägen är dock via mejl och telefon.
– Ofta försöka vi lösa ett samtal samma dag eller dagen efter. Det är jätteviktigt att ta vara på den motivationen. Ofta har man samlat mod att ringa eller mejla, och om man får en tid tre veckor senare kallnar den motivationen, förklarar Ulrika.
Varför jobbar ni med det ni gör?
– Jag vill jobba med människor, och stötta de som är utsatta, säger Malin, och Ellinor stämmer in.
– Det är en ynnest att få vara med på en människas livsresa, och att de vill dela sin historia med oss. Man får också glädjas med människor när saker börjar falla på plats, säger Ulrika.