Tino Åberg, 59 år från Brantestad, har fått sin sista immunterapi. Efter 24 behandlingar i kombination med medicin har två olika röntgen visat samma – det finns ingen aktiv påvisad cancer i hans kropp.
– Det är alldeles för tidigt att säga att jag är botad, det finns en risk att det återkommer, så jag är inte friskförklarad, säger Tino när vi slagit oss ner med en kopp kaffe på ett av stans konditorier.
– Professionen säger att ibland är det lugnt i flera månader, ibland i flera år. Det är svåra ord att hantera. Det är klart att jag funderar på om jag är i månadskategorin eller årskategorin, eller kan det vara så att jag inte tillhör någon utan går runt det här och får många fler år.
Behandlades jättesnabbt
Det har gått två och ett halvt år sedan han och hustrun Åsa satt och grät i en bil utanför en mataffär i Västervik, just på väg för att julhandla, alldeles nyss mottagit läkarens besked att det var klarcellig njurcancer som orsakat hans trötthet och smärtorna bak mot ryggen.
– Läkaren sa ”som det är nu är du döende”. Behandlingarna sattes in jättesnabbt, det tog en månad exakt från besked till att jag var första gången i Kalmar. Hade jag "bara" haft tumör i en njure hade det blivit operation ganska snart. Nu var det betydligt mer omfattande med spridning, metastaserad njurcancer, därför blev min behandling så lång. Med hopp om att metastaserna skulle försvinna.
Fått sin sista behandling
Han plockar fram sin telefon och visar en bild på sig själv och sjuksköterskan Frida Törnblad på onkologiska kliniken på länssjukhuset i Kalmar. En bild tagen vid sista behandlingen den 1 februari, därav deras glada miner.
Går det att sätta ord på vad du känner?
– Det är lite för tätt inpå, så jag har egentligen inga bra ord. Jag har inte landat i allting än. Det här har tagit väldigt mer på mig än jag förstått själv. Jag bara stängde av i början, jag förstod min prognos. Jag pratade mycket med Åsa om var de skulle strö min aska, säger han och tar ett djupt andetag.
– Jag kunde inte förstå att det fanns en behandling som kunde ta bort så stor tumörmängd och så mycket metastaser. Jag levde i tanken att ”jag är nog kvar ett halvår till”. Tills jag någonstans runt fyra månader in i behandlingen började se på röntgen att cancertumörerna minskade.
”Trodde jag skulle lämna in”
Behandlingen har varit effektiv, det som fanns kvar när Tino opererades i november förra året var två tumörer på vänster njure där primärtumören satt.
– Efter operation skickar man i väg njuren för analys, den visade att det fortfarande var aktiv cancer i njuren, så operationen var livsnödvändig. Den visade också partier av nekros, det vill säga död vävnad, och att hela njuren var inflammerad, troligen på grund av behandlingen, berättar Tino.
Baksidan med all behandling har varit alla biverkningar och smärtan som följt. Det största bakslaget kom för exakt ett år sedan, sommaren 2023.
– Jag var jättedålig och så smärtpåverkad att jag inte visste vad jag hette. Då var det mörkt. Då trodde jag att det var kört, att jag skulle lämna in. Men på något sätt vände det efter 35 dagar.
Fått namnet Mirakelmannen
Idag går Tino under namnet ”Mirakelmannen”. Specialisterna på onkologiska kliniken har sagt efteråt att inte ens de trodde att han skulle klara sig.
– Det ligger flera känslor i de orden, det känns både roligt och fantastiskt. De har vågat öppna sig mer nu när det är mer positiva besked, i början var det mer locket på. De pratade mer i gåtor ”vi börjar så här, så får vi se…” Hela tiden försiktigt, för det såg inte lovande ut, de ville inte ge falska förhoppningar, berättar Tino.
Han kommer precis från ytterligare en provtagning på hälsocentralen. Även om behandlingarna är i mål fortsätter provtagningen och röntgenkontrollerna var tredje månad.
Hur mår du idag?
– Jag vet att jag ser mycket piggare ut, och det är jag också, men jag är en annan människa idag. Man får fysiska och psykiska ärr. Jag skulle ljuga om jag sa någonting annat, det finns ingen som går igenom en sådan här sak utan att påverkas som människa och person. Rent fysiskt lider jag idag av en extrem trötthet, fatigue som det heter, som ofta drabbar människor med cancer. Energin tar slut fort och jag har ont i många muskler och leder.
Planen är att börja jobba
Tino försöker hitta tillbaka till ett liv som det var innan han blev sjuk. Han är sjukskriven till september, då är planen att han ska börja jobba igen.
– Fast det måste bli i en annan form, jag måste hitta något lugnare än mitt jobb som undersköterska på akuten på Västerviks sjukhus.
Om jag säger ”framtid” vad tänker du då?
– Jag tar en dag i taget. Jag har inte kommit så långt med mig själv att jag törs ta ut steget på det sättet, utan saker och ting måste nog landa mer i mig själv.
Han visar sin arm, den är täckt av utslag efter behandlingen och på magen vittnar ett stort ärr om operationen.
– Jag blir så påmind hela tiden av allting och det har gått så kort tid. Så mitt svar blir att jag tar en dag i taget och försöker göra små framsteg. Som här om dagen när vi var i Ingatorp och hälsade på några vänner och träffade deras valp. Det är inte långt bort, men för mig är det en kraftansträngning.
Ingår i pilotprojekt
Efter att ha tillfrågats har Tino Åberg också valt att vara med i ett pilotprojekt, där ett rehabteam håller en cancerskola med patienter som fått cancerbehandling av olika slag.
– Där träffade jag människor som varit med om samma sak som jag, men jag var den enda som fått immunterapi, säger Tino Åberg som i ärlighetens namn tänkte ge upp när hans älskade Åsa fick en hjärntumör under den här perioden.
– Vi försökte stötta varandra, det var så surrealistiskt, men på något sätt har vi gått igenom det här båda två. Vi försöker hitta tillbaka i tillvaron, även om jag förstår att det aldrig kommer bli som när jag var frisk. När det är dags för en ny röntgen då börjar hjärnkontoret direkt ”vad ska det visa den här gången?”. Det skapar en klump i magen och oro redan när jag får kuvertet i brevlådan. Så för att återkomma till din fråga om framtiden, jag tar en dag i taget.