Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Västervik. Genom att använda Dagens Västervik tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Seema Qwarfordt föddes blind, men tänker inte låta sig begränsas av det.

Hon föddes blind – men tänker inte bli begränsad av det: "Går alltid hitta en lösning"

Seema Qwarfordt har varit blind sedan födseln. Likt andra tonåringar har hon visioner och drömmar. Skillnaden är att hon inte kan se.
– Ibland är det asjobbigt, men jag vill inte fokusera på begränsningarna, säger hon.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Hon har hunnit bli 18 år och har levt hela sitt unga liv utan att se något. Hon vet inget annat än det liv hon har fått.

– När man var liten var man bara ett barn och förstod inte riktigt. När jag på riktigt förstod det var väl när man började skolan. Under låg- och mellanstadiet fattade man på allvar att man inte kunde se. Det var inte alltid folk ville vara med en, de förstod inte riktigt. Motgångarna kom väl under mellanstadiet och uppåt, säger Seema Qwarfordt.

Har du känt dig utanför?

– Jag har aldrig känt mig mobbad, men mer utfryst kanske. Folk hälsade på mig men det var aldrig någon som var med mig. De sa hej, men inte mer än så. Det var jobbigt och kan fortfarande vara.

På mellanstadiet träffade hon en kompis, en tjej "med andra diagnoser", som hon uttrycker det.

– Det blev hon och jag. Under hela mellan- och högstadiet var det vi. Jag var aldrig riktigt med dem i klassen, bara under grupparbeten och så, men de tyckte nog att det var lite obekvämt med mig.

"Ibland är allt pest"

Numera går hon estetlinjen på Björkö Fria Gymnasium i Linköping. Där trivs hon tämligen väl.

– Jag umgås väl fortfarande inte så mycket med folk i klassen. Det finns en annan synskadad kille på skolan och vi pratar ibland, men annars umgås jag mycket med personer i andra klasser, assistenter och lärare. Man blir som ett stort gäng, alla gillar samma grejer och det finns alltid någon att prata med.

Det emotionella i vetskapen om att alla andra kan se den där höstdagens klara färger, den där gryningen eller ansiktet på sin första kärlek gör förstås ont. Men Seema försöker att inte se begränsningarna.

– Klart att jag försöker se det positiva hela tiden, den inställningen har jag och jag vet inget annat än det. Men ibland är det asjobbigt, så är det ju. Jag vet saker som kompisar vill göra som man själv inte kan vara med på. Bara en sån sak som att kunna ta en vanlig buss till resecentrum och själv gå därifrån till skolan. Vad skönt det hade varit, men det går inte. Ibland tänker jag så förstås, men jag vet inte heller så mycket annat, säger hon och fortsätter:

– Ibland kommer den där känslan av att allt är pest, så är det ju. Speciellt nu när man börjar bli vuxen. När man var liten tänkte jag att man klarar allt. Men det finns inte en seende i hela världen som klarar allt heller.

Hur viktigt är det att fokusera på möjligheterna i stället för begränsningarna, tror du?

– Jag försöker se möjligheterna. Det här kanske inte funkar, men om vi gör så här funkar det. Man får göra på lite annat sätt. 

Man blir bra på att hitta lösningar?

– Ja, lite så. Man får bolla för att hitta lösningar och jag har många människor att diskutera med. Kanske att det inte alltid fungerar, men det går alltid att prova och hitta en annan lösning längs med vägen.

"Trodde det skulle bli stor omställning"

Seemas mamma, Viktoria Qwarfordt, säger att hon aldrig velat begränsa sin dotter.

– Hon har alltid träffat mycket folk och vi har aldrig lindat in det. Det har varit viktigt att hon får stå på egna ben, göra så mycket som möjligt och att hon får vidga sina vyer med viss tillsyn.

Därför fick Seema tidigt testa att cykla på egen hand.

– Varför ska hon begränsas? Jag vill att hon ska få göra och testa allt hon kan, och låta henne stå på egna ben.

Mattias Sandh har relativt nyligen kommit in i Seemas liv och säger att hon är en väldigt stark person.

– När jag kom in trodde jag att det skulle bli en stor omställning, men det blev det inte. Jag tycker att det funkar väldigt bra. Vissa blir spända och tror att man ska bete sig totalt annorlunda, men man gör det betydligt svårare än vad det är. Bete dig bara normalt. Jag ser att många av det gamla gardet tycker att det är svårt, de vet inte hur de ska göra och bete sig riktigt.

Ska på språkresa

Seema berättar att många synskadade känner sig utstötta från samhället.

– Man försöker se det positiva, men det är många synskadade som står utan jobb och många känner sig utstötta. Jag går fortfarande i skolan, så jag har inte kommit dit än. Många tycker att det är tufft med LSS nu, att få hjälp. Det gäller inte bara synskadade utan alla som är i behov av hjälp.

Seema säger att hon upplever att det är stor skillnad om hon är i Stockholm eller Göteborg exempelvis.

– Om man går med käpp så anpassar sig ingen i Stockholm. Folk kan hoppa över käppen typ. I Göteborg är det helt annorlunda. När jag var på Liseberg kom det fram en pappa till mig och berättade att hans fyraåriga son var blind och tyckte att jag var cool. I Linköping är det lite mer likt Stockholm, där kan man nästan gå över käppen ibland.

Till sommaren väntar studenten med klassen, även om hon ska jobba med vissa kurser under ett fjärde år. Därefter är hon inne på att åka till USA.

– Det är en språkresa med en kompis. Jag vill komma bort, uppleva något annat och känna sig lite vanlig, lite seende. Planen är att vi ska till New York, men språkresor är inte billigt. Det krävs också lite annat innan man kan åka till USA när man inte ser, så det är bra att vi har börjat planera det tidigt.

Hennes mamma tycker att det är jättebra.

– För mig är det självklart att hon ska få det. Hon kan språk, hon kan prata. Jag ser inga hinder med det. Hon är stark.

Hur tänker du annars kring framtiden?

– Jag skulle vilja göra väldigt mycket. Min dröm som liten var att bli polis. Tänk att få jobba i yttre tjänst och lösa brott. Annars har jag alltid fallit in på musiken. Men nu lutar det kanske åt dans. Jag ska tävla i VM i Blackpool nästa år, så dansen vill jag nog fokusera på, säger Seema.

Hur kommer det sig?

– En av mina assistenter dansar i VM och hon frågade om vi skulle provdansa ihop, så vi gjorde det i en partnertävling i Linköping. Nu tränar vi för fullt. Jag är nybörjare, men det är väldigt kul.

– Annars är det nog något inom musiken. Musikproduktion tycker jag är väldigt kul.

"Vill nå ut"

Seema kommer också skriva ett antal gästkrönikor på Dagens Vimmerby för att berätta om hur det är att leva utan att se.

– Jag vill nå ut till folk. Det är för alla icke-seende och alla med handikapp. Alla är som vem som helst, det är inget farligt. Man behöver inte vara osäker kring en funktionsnedsättning. 

Varför blir folk osäkra?

– Jag vet inte. Jag blir mer osäker om någon är osäker. Då vet jag inte själv hur jag ska hantera det. Jag är bara jag.

Vilket är det vanligaste felet, om man kan säga så, som folk gör?

– Att de antar att saker inte fungerar. Vissa tror att man inte gå eller röra sig själv. Jag får visserligen ledsagning, men många blir så nervösa för att man kommer. 

Annons:

Simon Henriksson

Simon Henriksson

simon.henriksson@dagensvastervik.se

076 815 45 71

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Gå tillbaka till mobilversion