Vad hände egentligen? Platsen var Mashad, en helig plats i Iran främst känd för att det var den åttonde profetens, Imam Reza, hemstad. Miranda hade sett en man i stort skägg på bild. En kusin hon inte mindes att hon hade träffat. Ändå hade släkten parat ihop henne med den här gubben redan när hon föddes och när hon var åtta var familjerna överens.
– Han var inte alls attraktiv, man såg att han var religiös.
Första mötet blev inte heller någon succé. Första gången de var ensamma började han recitera koranen. Hon som älskade frihet och kände sig kvävd i slöja. Hennes mammas ord ekade inom henne. “Kärlek det kommer när man har gift sig”. Nu skulle de ha fest av någon anledning. Det var mängder av papper som skrevs på, släktingar kom fram och pussades. Många hade åkt ändå från Teheran. Kusiner, morbröder, fastrar. Varför?
– Mamma berättade att jag hade gift mig. Men den där mannen, han var inte ett dugg attraktiv. Jag förstod ingenting, vad hände, hur blev jag gift?
Våldtogs på bröllopsnatten
Själva bröllopsnatten dröjde tills de var i Turkiet. Med Mirandas mamma sovande i hallen utanför det sovrummet som de nygifta brukade. Hon våldtogs. Hon ville inte. Hon tyckte han var avskyvärd. Hon blödde och grät.
– Det enda jag kunde tänka på var hur jag skulle visa upp blodigt toapapper, för att bevisa att jag var oskuld, trots att jag hade så ont.
Äktenskapet började dåligt och blev bara sämre. Hennes man kränkte henne, fortsätta att tvinga henne att ha sex. De flydde till Sverige och Uppsala. Fick asyl.
– Vi hade kontakt med socialförvaltningen. De visste att vi var gifta, jag var 14 år, han var 24. Men de ansåg att vi skulle fortsätta att bo ihop. Att det var den bästa lösningen.
"Vädjade verkligen om hjälp"
Hon mådde allt sämre. Hon försökte ta sitt liv. Överlevde och fick hjälp. Hon fick tid hos en terapeut. Där berättade hon sitt livs historia. Om äktenskapet.
– Jag vädjade verkligen om hjälp. Jag förstod att det inte var vanligt att man gifter sig så här ung i Sverige, säger hon. Det enda jag fick höra var att min situation är en del av en kultur som vi vill att myndigheterna inte ska lägga sig i.
Kulturrelativism innebär att man har förståelse och i viss mån också acceptans mot andra kulturer, ibland trots att de strider mot egna landets lagar och sedvänjor. Många menar att den uppfattningen länge stod i vägen för att svenska myndigheter effektivt kunde arbeta för att få bort exempelvis hederskultur och barnäktenskap. Det var så Miranda upplevde att hon bemöttes.
– Det var ju ingen skillnad från Iran, säger hon.
Hennes man konverterade efter några år i Sverige. Han gick med i Livets ord. Miranda följde med, trots att hon fortfarande inte var troende. Men det skulle visa sig vara ett smart drag. Helt plötsligt fick hon en gemenskap och såg en väg bort från äktenskapet.
Hon flyttade till en ort i Kalmar län för några år sedan. Här har hon hittat en lugn plats och också kunnat bearbeta sin barndom. För något år sedan kom hon i kontakt med Elisabet Omsén. Hon är författare och har tidigt skrivit “Bränd frihet” Maria Rahidis självbiografiska bok, kvinnan som fick frätande vätska kastad i sitt ansikte .
Boken om Miranda,“Den ofrivilliga bruden”, släpps den 28 januari. Förordet till boken är skrivet av Sara Mohammad, ordförande i Gapf, Glöm aldrig Pela och Fadime, en förening som arbetar mot hedersrelaterat våld.