"Ett meningsfullt seniorliv handlar inte om vad vi gör, utan om att vi får vara en del av ett sammanhang där vi blir sedda som hela människor", skriver Emma Thompson Nydal som jobbar på Träffpunkt Dalslyckan i Gunnebo.
Foto: Privat
I ett hörn sitter en man och blundar. Han håller inte i en pensel, han sjunger inte med i visorna och han deltar inte i det pågående pusslandet vid långbordet. För ett otränat öga ser han kanske passiv ut, men på den här träffpunkten vet vi bättre. Han är mitt i en av dagens viktigaste aktiviteter: han är närvarande.
Han lyssnar på sorlet, känner doften av nybryggt kaffe och hör skratten som studsar mellan väggarna. Han är en del av gänget, utan att behöva prestera en enda sak.
Här har vi rivit väggarna.
Det spelar ingen roll om du kommer från en egen lägenhet i kvarteret eller om du bor på det särskilda boendet vägg i vägg. Här finns inget ”vi och dem”, bara en grupp människor som valt att bryta ofrivillig ensamhet för en stunds ”fri lek”. Det är en plats där personalen fungerar som osynliga brobyggare – de som startar samtalen men sedan backar undan för att låta äkta vänskap blomma.
När väggarna suddas ut
En av de viktigaste pusselbitarna i vår verksamhet är det vi kallar för en öppen mötesplats. Vår träffpunkt utgår från ett särskilt boende, men vi har valt bort de traditionella gränserna mellan olika typer av stöd. Hos oss möts seniorer som bor kvar i sina egna hem tillsammans med dem som bor här på huset.
Det finns en enorm styrka i denna inkludering. För den enskilda människan betyder det att en adressändring inte behöver innebära ett avbrott i det sociala livet. Man får behålla sina vänner, sina rutiner och sin tillhörighet på träffpunkten även om behoven i vardagen förändras.
Genom att erbjuda en gemensam arena för alla seniorer, oavsett boendeform, skapas en trygghet som sträcker sig genom livets olika skeden. Här är det människan och gemenskapen som står i centrum, inte vilket hus man sover i.
Denna kravlösa samvaro fungerar också som en viktig bro för framtiden. För den som bor kvar hemma blir tröskeln till framtida stöd betydligt lägre. Genom att redan vara en del av gemenskapen blir en eventuell inflyttning till det särskilda boendet inte längre ”den sista vägen”, utan snarare starten på ett nytt kapitel i livet. Det handlar om att byta adress, men behålla sitt sammanhang, sina vänner och sin livskvalitet.
Fri lek och självständighet
Vi har valt att kalla stora delar av vår tid tillsammans för ”fri lek”. Det innebär inte att det saknas struktur, men det innebär att det saknas krav på prestation. Vissa dagar finns ingen musiker på plats eller någon som leder en målarcirkel. Istället ser man små grupper som växer fram organiskt: några lägger ett pussel, någon hjälper till med matförberedelserna, och andra samtalar. I myshörnan sitter kanske någon och bara tittar runt omkring eller blundar; en påminnelse om att den viktigaste aktiviteten ibland är att bara våga vara kvar i stunden.
Men friheten handlar också om självständighet. För oss är det en självklarhet att pensionärerna själva är med och formar innehållet på träffpunkten. Genom att de är delaktiga i planeringen – från att bestämma menyn vid våra temakvällar och gemensamma matlagningar till vilka utflykter som ska genomföras – behåller de ägarskapet över sin vardag. Det är inte personalens träffpunkt, det är deras. När man får vara med och bestämma växer känslan av att vara behövd och att ens röst fortfarande har betydelse.
Som personal fungerar vi som lyhörda verktyg som förvandlar pensionärernas tankar till verklighet. Genom det aktiva lyssnandet fångar vi upp små frön till idéer och intressen i de vardagliga samtalen – ofta innan de ens hunnit formuleras som ett formellt förslag.
Men vårt uppdrag handlar lika mycket om att läsa av rummets tysta signaler. Det kräver en fingertoppskänsla för när man ska kliva fram och bryta en begynnande tristess, och när man ska backa undan för att ge utrymme åt en tystnad som känns trygg istället för tung. Vi är bryggan mellan deras egna initiativ och en atmosfär där alla vågar ta plats.
En andningspaus för de anhöriga
Men träffpunktens betydelse sträcker sig längre än bara till de som sitter i rummet. För en kvinna vi pratat med är dessa timmar hennes enda möjlighet att ”komma bort hemifrån”. Som anhörigvårdare till sin man bär hon ett tungt ansvar dygnet runt. Hos oss får hon vara en individ, inte bara en vårdgivare. Att få sitta i en kravlös miljö och ladda batterierna är avgörande för att hon ska orka fortsätta sitt viktiga arbete i hemmet.
Samtidigt skapar träffpunkten ett lugn för de som stannar kvar på boendet. För de pensionärer vars sjukdomsbild gör att de inte klarar av för mycket stimulans, blir det mer utrymme och tid med personalen där. Det blir en win-win-situation där resurserna används mer effektivt och med mer hjärta för dem som behöver extra lugn och ro.
Balansen mellan skämt och sorg
Humor är vårt dagliga bränsle. Skratten och de råa skämten skapar en enorm vi-känsla och suddar ut gränsen mellan personal och gäst. Men humor kräver en absolut fingertoppskänsla. Det finns en linje man aldrig får passera.
För att glädjen ska vara äkta måste vi också bekräfta de svåra känslorna. Man får vara deprimerad, man får vara ledsen över livets gång eller en förlust. Genom att validera sorgen – att säga ”jag ser att du har det tungt idag” – skapar vi den trygghet som krävs för att individen så som småningom ska kunna hitta tillbaka till välbefinnandet. Det är först när man blivit hörd i sin sorg som man återigen kan bli mottaglig för gemenskapens ljus.
Vara del av ett sammanhang
När vi ser på vår verksamhet inser vi att det inte är de stora temakvällarna som gör den största skillnaden. Det är de små stunderna. Det är tryggheten i att veta att man får vara precis som man är – oavsett om man vill skämta högljutt eller bara sitta tyst och blunda i hörnet.
För i slutändan handlar inte ett meningsfullt seniorliv om vad vi gör, utan om att vi får vara en del av ett sammanhang där vi blir sedda som hela människor.
Emma Thompson Nydal,
Personal på Träffpunkt Dalslyckan