Jag har tidigare skrivit om hur kommunledningen i Västervik successivt tycks flytta viktiga frågor bort från kommunfullmäktige. Frågor som borde behandlas av de folkvalda hanteras i stället av kommunstyrelsen eller inom kommunkoncernen.
Nu finns ännu ett exempel.
Västervik Miljö & Energi AB har utrett tre alternativ för den framtida avfallshanteringen i skärgården. Skillnaderna är stora. Det dyraste alternativet beräknas öka kostnaderna för avfallskollektivet med mångmiljonbelopp och höja avfallstaxan för alla kunder markant. Samtidigt konstaterar bolaget att frågan innebär betydande avvägningar mellan servicenivå, kostnader, robusthet och likabehandling.
Bolagets styrelse bedömde därför att frågan utgör ett politiskt vägval om tidsplan, servicenivå och kostnadsfördelning som behöver fastställas genom politiskt beslut. Styrelsen beslutade därför att frågan skulle föras vidare till kommunfullmäktige för beslut. Beslutet skickades uttryckligen till kommunfullmäktige via kommunstyrelsen.
Men frågan kom aldrig till kommunfullmäktige.
*
I stället behandlade kommunstyrelsen ärendet som ett informationsärende och beslutade att godkänna informationen om att nuvarande insamlingslösning ska fortsätta under 2027 medan utredningsarbetet fortsätter.
Problemet är inte vilken insamlingsmodell som slutligen väljs.
Problemet är att kommunfullmäktige återigen inte fick möjlighet att behandla en fråga som bolagets styrelse uttryckligen bedömde borde underställas fullmäktige.
Och det är just ordet återigen som är det intressanta.
Först OT-frågan där kommunfullmäktige aldrig fick behandla bolagets framställan i säkerhetsskyddsfrågan.
Sedan ägardirektiv och ansvarsfrihetsfrågor där kommunfullmäktige aldrig fick möjlighet att ta ställning.
Nu avfallshanteringen i skärgården.
När samma mönster återkommer gång på gång uppstår frågan om det verkligen handlar om tillfälligheter eller om ett arbetssätt som successivt flyttar viktiga frågor bort från kommunfullmäktige.
*
VME har idag ett nytt styrelsepresidium. Trots det uppstår samma situation igen. Det talar för att problemet inte främst handlar om personer utan om hur kommunledningen väljer att hantera frågor som bolagen själva bedömer bör underställas kommunfullmäktige.
Avfallsfrågan innehåller dessutom ytterligare en viktig aspekt. VME konstaterar i sitt eget beslutsunderlag att den tillfälliga lösningen under 2027 innebär att avfallshanteringen kommer att bedrivas på ett sätt som inte uppfyller då gällande lagstiftning. Trots det fick kommunfullmäktige aldrig möjlighet att behandla frågan.
Kommunstyrelsen har samtidigt en lagstadgad uppsiktsplikt över kommunens bolag. Det är svårt att förstå hur den rollen ska kunna utövas trovärdigt när kommunstyrelsen först väljer att inte låta kommunfullmäktige behandla frågan och därefter beslutar att godkänna informationen om att den nuvarande lösningen ska fortsätta trots att bolaget själv konstaterat att den inte uppfyller kommande lagkrav.
*
Det handlar därför inte bara om avfallshantering.
Det handlar om demokrati, ansvar och respekt för den beslutade maktfördelningen.
Eftersom kommunfullmäktige är kommunens högsta beslutande organ måste det också få möjlighet att agera som det. Annars riskerar dess ställning att steg för steg urholkas.
Hur många gånger ska kommunfullmäktige rundas innan någon reagerar?
Mats Hasselquist