Matz Eklund från Björksebo säger sig ha svårt att hitta de där specifika orden som verkligen beskriver hur han känner. Det känns konstigare nu än det gjorde först när Agneta försvann, tycker han, och en dag som denna blir han förstås påmind om allt igen. Både starkare och tydligare.
– Ibland verkar det som att de orden jag vill säga inte finns, att de inte är uppfunna. Sedan varierar det ju hela tiden hur jag känner och mår. Men jag brukar säga att det är sorgligt, overkligt, sjukt… Men ändå sant att Agneta är borta för alltid.
”Känner mig trygg med det”
Han har kommit till det nu, att han inte får tillbaka sin älskade Agneta.
– För mig är det viktigaste och finaste att Agneta har det bra där hon är. Så tänker jag. För så har hon sagt till mig, de orden har kommit till mig. Det är nästan medialt. Då känner jag mig trygg med det, att hon har det bra.
En olyckshändelse
När Matz tittar på alla de tecken de har, hundar som markerat, upphittat hårband och en sedd kropp i vattnet, så tycker han att allting pekar mot att det är en ren olyckshändelse. Han säger sig ha landat i det nu.
– Allting pekar mot att hon gått för att bada, gått vidare för att promenera och fundera. Hon går och går och hamnar till slut vid Möckeln och där har hon gått ner, där det finns ett berg och en dragflotte. Det var där vi fick den första hundmarkeringen, säger Matz och fortsätter berätta om sina funderingar.
– Så för mig är det uppenbart att hon gått där. Antingen har hon ramlat i vid flotten, eller kommit över den och gått i vid klipporna längre bort, ramlat, slagit i huvudet och drunknat helt enkelt vid norra delen av sjön. Så har kroppen successivt flyttat sig till en annan del av sjön. Då stämmer det med hundmarkeringarna och det jag har i mitt huvud. Det är precis som om hon sagt det till mig, att hon var på väg hem till oss. Det var inte meningen att det skulle hända.
Hur går dina tankar nu, när det gått ett år sedan Agneta försvann?
– Jag har börjat fundera på att ta ett avslut. För eller senare måste jag det. Och det är snart…
– Men, tillägger han, det är svårt att ta ett avsked utan att vi har något konkret. Det skulle vara betydligt lättare om vi hittade kroppen. Vi har ju en kropp i Möckeln egentligen, det har ju setts en kvinnokropp där, men vi hittar den ju inte. Så förr eller senare måste jag ta ett avslut även om vi inte hittar henne.
Fortsätter sökandet
Så sökandet fortsätter, om än inte lika intensivt som tidigare. Nyligen kom en helt ny resurs med en avancerad undervattensdrönare från Stockholm, som användes i det området där man sett tecken och så sent som i går kväll dök man på en plats där man tyckte sig ha sett en kropp i undervattenskameran.
– Men det var en sten, snäckor och en gren som format sig precis som en kropp. Nu väntar jag på resurser om ett par helger för att fortsätta leta där hunden markerat. Så vi ska ta hit hunden igen och utöka sökområdet lite. Hon finns ju där, men vi har helt enkelt inte hittat rätt.
Är polisen inkopplad på något sätt nu?
– Jag har pratat med dem och de kommer att hjälpa till mer om vi får någon mer intressant markering efter det här. Polisen har ärligt talat inte resurser till att leta på botten, som andra har som hjälpt mig.
”Livet går vidare”
Matz påminner sig hela tiden om vad Agneta hade velat. Hon hade inte velat att han skulle, som han säger, lägga sig ner och dö. Utan livet går vidare.
– Det måste gå vidare, oavsett. Klockan står aldrig still. Jag kommer aldrig kunna glömma det här, det får jag leva med hela livet. Men man får lära sig att leva med den saknaden man har och tänka att hon skulle inte må bra av att inte få se mig leva vidare lycklig. Det är det hon vill.
– Så hur sorgligt och mörkt det än är, så måste livet gå vidare. Man måste försöka hitta det positiva och leva vidare, att hitta vardagen är det bästa botemedlet och jag är så oerhört tacksam för allt finns stöd vi fått. Även från människor vi inte känner eller ens vet vilka de är.