Det sprakar mysigt från brasan i det lilla och charmiga huset i Bjärkhult utanför Vena där Madeleines familj bott i generationer tillbaka.
– Alexander är sjunde generationen, säger hon och stryker honom försiktigt över huvudet, där han somnat i hennes famn.
De har gett honom mycket närhet hans första tid i livet, som alla föräldrar förstås gör. Men för Alexander har det rent av varit livsavgörande att hela tiden känna sina föräldrars hjärtslag och värme.
– På sjukhuset i Umeå såg de vikten av samvårdnad, där föräldrarna får vara en stor del i den vård barnet får. Så under Alexanders tre första veckor hade vi honom på vårt bröst tolv timmar per dag, vi turades om att hela tiden vara nära honom, berättar Martin Tagel.
– Det ställde vi som krav sedan i Västervik, att vi ville ha det fortsatt så och att vi ville sova tillsammans med honom. Det har vi gjort sedan han var tre veckor. Om de mindre sjukhusen kan lära bara lite av de större, där det fungerar väldigt, väldigt bra, skulle utveckla vården mycket.
Vill förbättra vården
Alexander vägde 607 gram och var 32 centimeter när han föddes den 25 juni, redan i vecka 27. Dessutom 46 procent tillväxthämmad, så han fick en minst sagt tuff start i livet. I synnerhet också som han och föräldrarna tvingades flytta fram och tillbaka mellan sjukhusen på grund av platsbrist.
Det har uppmärksammats flitigt i media, som velat belysa problematiken.
– Det började med att SVT hörde av sig, de tyckte vi skulle passa in bra i deras granskning av neonatalvården. Sedan spred det sig snabbt och inte oss emot. Vi vill gärna hjälpa till med att sätta fokus på den vården.
– Och vi vill fortsätta lyfta vilka förbättringar som kan göras, inte minst tycker vi att informationen till föräldrar som ska föda för tidigt måste bli bättre. Vi visste i ett tidigt skede att Alexander skulle födas tidigt, men stod helt utan svar på våra frågor. Med motiveringen att de inte vill skrämma upp föräldrarna, men vi hävdar att det är bättre att få svar och kunna förbereda sig.
En frihetskänsla att komma hem
Det är en av de saker de lyft för att förhoppningsvis kunna förbättra för de föräldrar som i en framtid kommer behöva genomgå samma sak.
– Ja, kan vi hjälpa ett par så är det mycket värt, tillägger Madeleine.
Alexander har vaknat och tittar sig nyfiket runt omkring. Man ser att hans blick drar sig mot ljuset från adventsstjärnor och julgranen med färdiginslagna julklappar på plats.
– Det var underbart att få komma hem i mitten av oktober, äntligen kunde vi börja vara en familj på riktigt. På sjukhuset var vi ständigt granskade och hela tiden övervakade, att komma hem och äntligen börja bestämma själva var en obeskrivlig frihetskänsla, berättar Martin Tagel.
Fyra månader på sjukhus
Då hade de tillbringat fyra månader på tre olika sjukhus för att Alexander skulle bli stark nog och få mer utvecklad lungfunktion, för att klara ett liv hemma.
– Vi hade planerat och förberett allt och det kändes tryggt att vi fick låna den utrustning som behövdes för att Alexander skulle klara sig här hemma första tiden, säger Martin, som dessutom säger sig vara tacksamma att de fick det förtroendet att själva bestämma när apparater och slangar skulle plockas bort.
– Som tur är tar vi saker som de kommer och är inte särskilt oroliga av oss, tillägger Madeleine. Det har nog varit räddningen många gånger, att vi lyckats hålla huvudet kallt. För ibland har det varit väldigt oroliga situationer, som när vi flögs tillbaka från Umeå till Linköping redan tre veckor efter Alexander föddes. Det var riktigt riskfyllt.
Favoriter på julbordet
Martin reser sig för att fylla på mer glögg. Julen och alla traditioner de skapar tillsammans betyder mycket för honom och Madeleine.
– För oss är tiden som leder fram till julen det mysigaste. Jag är dessutom så passionerad av mat och lagar många olika sorter till julbordet, säger Martin.
– Hans små julköttbullar är det absolut bästa på julbordet, den kryddningen är bäst, säger Madeleine, som inte är lika förtjust i Martins självklara val av julbordsfavorit.
– Det är min egeninlagda sill, jag brukar experimentera rätt mycket med kryddningen och tillsatser. Den vill jag inte vara utan.
"Stolt över min son"
I år väljer de att fira julafton med bara mormor och morfar och Madeleines bror. För att minska risken att Alexander ska smittas med RS-virus.
– Egentligen skulle man vilja visa upp honom för hela släkten och likt Lejonkungen visa alla hur stolt jag är över mitt barn, säger Martin. Men det är ju en extra stor risk nu så här i början och det kommer fler jular då vi kan fira i ett större sällskap.
Hur skulle ni säga att Alexander mår idag?
– Han mår bra. Lungkapaciteten är bättre och han växer stadigt, idag väger han fem kilo och är 57 centimeter lång. Vi har fortfarande mycket kontakt med sjukhuset, var tredje vecka vill de se hans utveckling, säger Madeleine.
Nu ser de fram emot att lämna 2022 bakom sig. Det har varit ett tufft år, fyllt av så mycket stormande känslor, glädje och lycka. Blandat med oro och förtvivlan.
– Ja, nu blickar vi bara framåt och gläds åt att få vara föräldrar till Alexander, säger paret.