I sin roll drar hon en lans för sina kamrater på kommunkontoret, många ömma tår där kan man förmoda. Man hade dock önskat att hon visat samma engagemang för alla medarbetare som kämpar och sliter ute i verksamheterna. De som går på knäna med ständiga besparingskrav på sina axlar.
Jag betvivlar inte att alla värderade strateger, samordnare, utvecklare, lotsar med flera, är duktiga, kompetenta och engagerade medarbetare. Någon har bestämt att tjänsterna ska finnas och dessa medarbetare gör helt säkert det jobb de ålagts att utföra.
På inget sätt har jag ifrågasatt detta, Sofia Eldh är oförskämd när hon hittar på och lägger åsikter i min mun. Jag utgår ifrån att det är ett medvetet drag, då jag vägrar tro att en kommunikationschef avlönad i kommunen inte förstår en enkel text.
Min krönika handlade om prioriteringar, den handlade också om avgränsningar för det kommunala åtagandet. Det förstod naturligtvis Sofia Eldh och hennes svar ska därför ses som en partsinlaga, där hon vill försvara existensberättigandet för sin egen och sina kamraters tjänster.
*
Det är ett välkänt faktum att många kommuner runt om i landet kämpar med stora ekonomiska underskott, och prognosen är att det kommer bli ännu värre de närmaste åren. Kommuner kommer tvingas höja skatten, samtidigt som det blir nedskärningar i kärnverksamheterna och därmed kvalitetsförsämringar i välfärden.
Därför finns det all anledning att föra en diskussion om hur stort det kommunala åtagandet ska vara, vad som är nödvändigt och vad som kan vänta till bättre tider. Vi kommer helt enkelt inte kunna ha precis allt, vi kommer behöva prioritera.
*
I min krönika ifrågasatte jag den trend som pågått alltför länge, där man i kommuner runt om i landet sparar och skär ner i skola och äldreomsorg samtidigt som de kommunala tjänstemannakårerna tycks svälla på ett helt orimligt sätt. Det finns ingen hejd på vad man tycker sig behöva. I Göteborgs stad finns till exempel 255 kommunikatörer anställda till en kostnad av cirka 500 000:-/ dag (!).
Andra kommuner anställer också egna kommunikatörer i mängd, varenda enhet verkar vilja ha sin egen. Eftersom ”miljö och hållbarhet” också ligger i tiden får det arbetet kosta i stort sett hur mycket som helst. Stora kommunala hållbarhetsenheter växer fram överallt, hållbarhetsstrateger och hållbarhetsutvecklare anställs på löpande band. Ju mer pengar som satsas, desto bättre tror sig kommunerna vara på miljöarbete, oavsett vad som verkligen levereras i resultat och nytta för medborgarna.
*
Vi kommer fortsatt behöva tjänstepersoner, kanske även de med ändelserna -strateg, -lots, -utvecklare och -samordnare. Men vissa funktioner är trots allt mer nödvändiga än andra, speciellt om man måste prioritera.
Mest av allt behöver vi ha friska lärare och förskolepersonal, vårdbiträden och undersköterskor som orkar och räcker till för att ge våra medborgare den basservice vi betalar för. Hellre en lärare eller kurator som gör hela skillnaden för ett barns framtid än ännu en kommunikatör vars uppgift är att kommunicera med medborgare i sociala medier. Det tycker nog de flesta, kanske till och med Sofia Eldh?
Jag skulle gärna se att våra kommunpolitiker tog sig en ordentlig funderare över denna fråga, diskuterade det med oss medborgare, om vad vi tycker och vill, i stället för att skicka fram en tjänsteman att svara för dem.
Att tydligt redogöra för ståndpunkterna för vad det kommunala åtagandet ska innehålla och hur prioriteringarna ska se ut. Inte bara inrätta nya funktioner, ständigt hoppa på olika ”tillväxtprojekt” och leka företagare som tar risker med andras pengar. Vi behöver nämligen noga tänka till så skattepengarna räcker till det som är allra viktigast, nu och i framtiden.
Magdalena Lidestam
Fotnot: Lidestams krönika kan du läsa här.
Sofia Eldhs replik kan du läsa här.