Att vi inte gör mer för vår planets välmående och vår egen överlevnad är en katastrof. Det är svårt att ha missat allt prat om klimatet under de senaste åren och att vi står inför en kommande klimatkris har varit på agendan sedan början på 80-talet. Trots detta brister inte människor ut i panik utan det är endast ett fåtal människor som faktiskt inser allvaret. Vi måste agera nu för att ändra den oroväckande utvecklingen.
Men det finns just nu en annan kris som vi lever i, den kris som vi alla tar på högsta allvar, den kris som ingen ifrågasätter och den kris som alla utan att tveka sätter in olika drastiska åtgärder för. Ja, ni vet nog alla vilken kris det är jag syftar på, coronakrisen.
*
Vi har alla gjort uppoffringar för att tillsammans kunna ta oss ur denna kris. Vården går på sina knän, människor blir permitterade, många förlorar sina jobb, resor och fester ställs in och gymnasieelever får helt ställa om sin undervisning bara månader innan sin skolavslutning. Listan är lång och alla människor har varit tvungna att ställa om i sin vardag, men vart är engagemanget för den andra stora krisen vi lever i?
Jag förstår att vårt fokus måste ligga på coronakrisen just nu, då det behövs drastiska åtgärder för att stoppa det dramatiska händelseförloppet. Men det är inte det jag syftar på, utan det jag vill få fram är att innan vi ens visste vad Covid-19 var så var engagemanget och viljan för att rädda klimatet långt ifrån samma nivå som det är för den nuvarande pandemin.
Men jag hoppas verkligen att detta virus, som för många har varit otänkbart, nu blivit en ögonöppnare. Båda kriserna har många likheter med varandra, båda sätter samhället ledare i obekväma situationer och båda visar hur mycket vi egentligen tar för givet.
Vi har nu alla fått känna på hur det är att ställa om sin vardag och anpassa oss efter en kris och jag tror inte att någon har tyckt att det varit speciellt roande. Men jag ska nu berätta en sak som de flesta ännu inte har insett. Vi kommer alla att bli tvungna att ställa om vår vardag, inte bara tillfälligt utan permanent, för att rädda vår planet och oss själva. Ju mer vi begränsar klimatförändringarna desto mindre behöver vi anpassa oss till de nya förhållandena. Men för att minimera denna anpassning så måste vi agera nu.
*
Under coronakrisen så pratar alla vuxna om att jag som ungdom nu ska bära samma ansvar som alla andra vuxna. I en presskonferens om årets studentfiranden så säger Anna Ekström “Du är vuxen nu och på dig vilar samma stora och tunga ansvar som på andra vuxna i vårt samhälle, du ska ta det ansvaret för dig själv och dina klasskamrater som kanske tillhör en riskgrupp, för våra äldre och för att vården ska mäkta med.”
Men i den andra stora krisen då? I klimatkrisen har de vuxna verkligen inte tagit sitt ansvar, vad sänder det ut för signaler till oss ungdomar? Varför ska jag agera som en vuxen när inte ens de vuxna gör det?
*
För mig är det självklart att ställa om för att vi ska klara av alla kriser vi lever med idag samt de kommande utmaningarna och jag är beredd att ta till många åtgärder för att vi ska klara av dem. Men det verkar inte vara lika självklart för alla, speciellt inte för de så kallade vuxna. Nej, nu räcker det!
Det är dags att vi alla oavsett vilken ålder du är i, vaknar upp ur den bubbla vi lever i. Vi kan inte fortsätta ignorera de problem som ligger framför oss och endast ta tag i dem när de trycks upp i våra ansikten. Vi vet alla om problemet med vårt levnadssätt och att vi måste ändra på det för att kunna rädda klimatet. Ändå gör vi inte tillräckligt för att en gång för alla bara stryka ett streck över klimat-oron.
Jag som en ungdom eller numera så kallad vuxen tänker ta mitt ansvar. Men då måste alla andra vuxna spräcka den ohållbara bubbla som de lever i. Jag vill inte svika den kommande generationen, jag tänker inte göra samma misstag som de äldre innan mig gjort, utan jag tänker göra allt i min makt för att lämna över en hållbar planet till mina framtida barn. Men då behöver vi alla hjälpas åt oavsett om du är ungdom, vuxen eller pensionär. Det är dags att vi alla öppnar ögonen och börjar prioritera klimatet.
Felicia Svensson
Ordförande SSU Västervik